Svallande känslor

Att lova en 4(snart 5) årig son att; det idag kommer en kompis över för att leka ett par timmar.....var vid närmare eftertanke väldigt klumpigt gjort........det kom nämligen ingen utlovad lekkamrat!

Lek kamratens mamma ringde oss vid klockan 11.30 och hade helt glömt bort alltihopa.....Grrrrrrr......om det finns några oskrivna regler som man borde känna till, så är det

att man glömmer inte bort lovord till barn!

Men min grymt besvikne son ska få leka ett par timmar i morgon i stället.......hoppas jag ;)

Så istället för att leka med kompis så blev det istället till att leka med lilla syrran, inte alls lika roligt enligt Philip själv. Men i regn och rusk och när man måste vara inne så dög det helt klart, ända tills det var dags att byta kläder och springa ut i regnet för att komma in i bilen, det var nämligen dags för Simons 1 års kontroll/spruta idag!

Mitt lilla hjärtegry vandrade, tätt följt utav sina syskon.......snällt in till farbror doktorn.

Det mättes, klämdes, sprutades och så slutligen vägning............och som ni alla vet som vanligen lägger ett par minutrar vid att följa denna bloggen, ni vet att min lilla (tarm) Simon är lite smalare än en hel hög med andra barn och enligt normerna som finns angivna så följer han ju inte normerna utan han följer ju sin egna lilla vikt kurva.

Men eftersom min lilla kille är glad, framåt, pigg, matglad, lekfull......så är ju inte jag ett dugg fundersam över hans små viktuppgångar..........men IDAG tyckte farbror doktor B att nu skulle vi ta tag i detta och han har nu skickat en remiss in till sjukhuset!

DÄR tog mitt sannsade lugn slut, mycket kan jag ta, men inte vad som helst och det berättade jag för farbror doktorn, som helt klart insåg att svallande känslor hos en 5 barnsmamma, kan vara jobbiga att lyssna på........om det hjälpte mig det minsta?!.....nix, han skulle ändå skicka remissen :(

Därför sitter jag nu här, på ett sätt deppig, men det är mest pga. att jag nu måste fara in till sjukhuset med min fullt friska son, som går upp i vikt, dock inte godkänt mycket.

Men mest sitter jag här, arg över att jag tog doktorns ord som kritik för hur jag är som mamma......,men jag erbjöd doktorn att komma hem och se mitt lilla matvrak när han springer omkring i huset och håller låda hela dagarna.

Kan ju även tillägga att jag frågade vad som fanns att göra?.....tvångsmatning & fastknytning kanske??

Vem har egentligen bestämt vilka normer en människa ska följa?, självklart så har jag förståelse för att en doktor vill följa upp ett barn, men det finns ju vissa gränser..........

Mitt lilla matvrak som idag har lärt sig ett nytt ord, nämligen; JA.......så nu fylls våra dagar utav en massa ja......och nej men för det mesta utav en massa.........hejdå ;)