Ni vet dom som vet & som har fört "ordspråket" vidare......
"Små barn, små bekymmer!.......
Stora barn, STORA bekymmer!......"
NU tar jag tillbax ALLT!!
Numera VET jag, att "ordspråket" stämmer!!
Hacka, picka & gör vad ni vill, MEN fy farao, så livat det kan bli i torpet ibland =P
Eller INGET liv alls,
eftersom det ibland sätts tjurighet som riktmärke....& då hörs bara suckar!
STORA bekymmer försvinner INTE med "räkna till 10 varianten & andas lugnt"......
OOoooo NEJ, när det handlar om tonåringar så är lösningen INTE alltid så lätt att finna!
HUR påverkar man egentligen en tonåring.....
& när går det INTE att påverka dom mera?!
HUR som HAVER, så ratar jag människor,
som OFTA påpekar för mig som 6 barns mamma;
-Att jag har det ju BRA jag,
som har två STORA barn som kan hjälpa mig med ALLT!
WHAT!?
Vad är det jag har missat!!.......
Hur formaterar man om en tonåring,
som liksom INTE tycker att det är skoj att hjälpa till??
Och ska man behöva hjälpa till??
Jag VET, att jag nog har varit liiiite för snäll.....
plockat efter andra, tagit tag i ALLT......
MEN så....PLÖTSLIGT så händer det........
För hur många bekymmer dom än kommer dragandes med,
så är dom ju ändå mina härliga ungar, små som stora =)